Frida Lund: "Det vill jag dricka på nyårsafton"

– Just nu håller jag på, eller försöker, att gå in i juldvala. Jag väntar på korr på min nya bok "Den bästa veckan" som kommer i vår (förbeställ signerat ex här). Sedan har jag ett företag som heter Mat och Vinlabbet, som är ett kontor och en matstudio. Och får jag säga… nej jag får inte säga… Men det kommer lanseras en jätterolig grej i mars!

– Ja men jag kan inte säga riktigt än, snart!

– Jag låter ju som ett rikt svin om jag säger Astoria, men det har varit mycket Astoria på sistone. Annars Café Nizza och deras mysiga vinbar Cave Nizza. Där beställer jag oftast någon pasta och alltid mortadella. Det är hundra procent den mest underskattade charken. Och så dricker jag champagne, sedan något annat franskt. Mest jag går dit för stämningen, det är väldigt trevligt.

– Två grejer: bra service samtidigt som man känner att man är hemma hos nån. Det får inte bli stelt. Servicen ska vara snabb och trevlig men ändå bädda för en avslappnad stämning. Jag vill kunna gapskratta. 

– Gud jag har inte bestämt! Jag är alltid ute i sista sekund, med allt, men idag har jag i alla fall ringt och fixat piggvar som ska serveras med smörsås. Till det vill jag dricka någon Montrachet, något riktigt dyrt, franskt, vitt, smörigt. Det är det sjukaste du kan dricka, så jävla gott.

– Voisine och deras vinbar Folii. Det finns så många trevliga vinbarer där de fokuserar på naturvin. Vilket väl är trevlig men jag har lite gått vidare och vill ha klassiska viner.

– Får man säga köp min bok, Vin från A till Ö?

– Jag måste till Främmat. Kan inte förstå att jag inte varit där än.

– Det handlar alltid om vin. Jag tycker att det är så tråkigt när man får ett feltempererat vin. Det kanske låter jättedrygt, men jag går ut på restaurang ganska sällan och när jag väl gör det vill jag att det ska vara jättebra. Annars kan jag lika gärna gå till Dovas.

– Det är synd att alla måste servera mat. Jag vill ha en bar. Något jag verkligen saknar är Centan som låg i Bagarmossen förut. Det var otroligt, där kunde man verkligen vara stammis. 

– Jag kan inte tänka mig något värre än att öppna en restaurang, men när jag bjuder hem folk ska de känna att de kan ta en macka, rota i skåpen och ligga i en hög i min soffa. Så den skulle nog vara som DoMa var i början, när de höll till hemma hos Tea Malmegård. Eller som Villa Brännugnen, de har till exempel ett långbord där man placeras med folk man inte känner. Det är trevande i början men efter tre timmar pratar alla med alla. Vi är dåliga på att snacka vi svennar. Och det skulle vara sjukt bra viner.